Stephies perspektiv: 

Jag hjälpte Luke att komma till rätta i bilen. Eftersom han var så kort och inte riktigt nådde upp till fönstret på samma sett som mig så fick jag ta fram en såndär bilbarnstol, som han fick slå sig ner på. Vi tog på oss bältena och började åka iväg. Jag hör att det vibrerar till i iphonen så jag gräver upp den ur fickan för att kolla vem det är som sms:at, samtidigt som jag är fullt koncentrerad på att köra. Jag suckar lite när jag ser vem det är ifrån. Mamam såklart, igen. ''KÖR FÖRSIKTIGT!'' Jag kunde inte låta bli att börja skratta lite åt henne, hon var jämt så orolig över allt, fast på ett sätt kunde jag ändå förstå henne. Jag hade väldigt nydligen fått körkort så det var första gången jag skjutsade Luke, och min mamma litade inte riktigt på mig. Sophie däremot, som är min tvillingssyster, litar hon på till 100 procent. Men jag förstår henne, för av oss två så har alltid Sophie varit den snälla, söta och duktiga flickan medan jag alltid har varit lite mer ''bad girl'' aktig av mig. Vi hade dessutom två helt olika stilar. Hon klädde sig i söta kläder och sminkade sig väldigt sött - förutom när hon var ute i skogen med scouterna då, som hon förövrigt älskade, medan jag alltid har sminkat mig lite hårdare och gått runt med lite mer utmanande och rockigare kläder. Navelpiercing har jag också, det är något som Sophie aldrig skulle skaffa, så man kan väll sammanfatta det som att vi är väldigt lika till utseendet, men har två helt olika stilar och personligheter. 
''What are you laughting at?'' Frågar Luke med sin gälla barnröst.
''Nothing special'' svarar jag ointresserat.
Det är inte det att jag inte gillar min bror, för självklart gör jag ju det, men jag är bara inte den typen av människa, som är sådär snäll och gullig av sig. Det brukade alltid vara Sophie som tog hand om Luke och skjutsade honom hit och dit när inte mamma var hemma, men idag hade Sophie stannat på någon grej i skolan så jag fick ta honom denhär gången. Eftersom både mamma och pappa skulle jobba ganska länge idag så skulle jag få ta honom, vilket jag inte direkt såg fram emot. Luke är nämligen en väldigt busig liten unge, man vet aldrig vad han kan få för sig att göra. Sist jag var hemma ensam med honom så råkade jag somna i soffan, men jag vaknade av att Luke stod och klämde ut ketchup i mitt långa, blonda hår och då var jag inte glad kan jag säga. Vi åker under tystnad och svänger tillslut in på våran lilla uppfart och parkerar bilen. Jag låser upp huset och går in och slår mig ner i soffan tillsammans med Luke. Han slår på Nickelodeon och kollar på hans favorit program ''Big time rush'' vilket ändå kanske är lite gulligt. Jag menar boyband, det var väll lite mer en tjejsak egentligen, men han hade alltid varit ett stort fan av många olika boyband. Tillochmed gamla band från...eh jag vet inte, jag kan inga årsiffror, men från någon tid knappt innan våra föräldrar var födda, typ som The Beatles och så vidare. Westlife gillade han också och nu självklart det brittiska pojkbandet One direction. Klart jag hade hört talats om dem, men jag brydde mig inte så mycket egentligen och hade ingen riktig koll. Allt jag visste var att dem bildades i ''The x factor'' och att Luke var ett fan av dem, men det hade han inte varit så länge, det hade han blivit på senare dagar och det var tack vare hans ''tjej'', som han påstod var lillasyrra till en av killarna i One Direction. Han har alltid haft vild fantasi om man säger så, men detdär var nog den galnaste lögnen han kunde komma på. Jag tar fram min bärbara dator och sätter den i mitt knä, jag startar igång den och börjar med att kolla runt på facebook lite. Jag måste ju veta om det är någon fest någonstans i helgen, men utan resultat. 
Precis när jag ska logga ut så är det någon som skriver i chatten, och dendär någon är nämligen av mina ''bästa vänner'' - Justin. ''Check Addes pictures from the party last saturday ;)'' Jag går in på Addes konto och ser en hel drös med festbilder, väldigt många på mig, som vanligt. Jag var ju liksom alltid ''the quuen on the dance floor''.
Någon bild när jag hånglade med någon blatte, huh, vad faaan? Vem är det? Äsch skitsamma. 
''What are you doing?'' Frågar Luke igen. Jag stänger fort ner fotoalbumet, inget får småbarn ni vet. 
''Nothing'' svarar jag igen. 
Istället för facebook kollar jag runt på lite bloggar, först modebloggar och sen hästbloggar, eftersom jag har ett väldigt stort intresse för just hästar.Jag är ingen såndär typisk hästnörd men jag älskar att rida och är faktiskt väldigt grym på det. Jag har en egen häst, eller ja en maxad d-ponny på 148 cm i mankhöjd som jag tävlar höga klasser i hoppning med. Jag är faktiskt en rutinerad tävlingsryttare och har vunnit en hel del stora meetings och kvalat till ''Engelska mästerskapen i hoppning för ponny'' men dressyr är däremot inte riktigt min grej, därför fick hoppning bli min gren, för jag gillar FART och FLÄKT, och detdär suget man får i magen när hästen hoppar över  hindret. Dock är jag ganska osmart av mig, eftersom jag väldigt ofta dagen före tävling väljer att gå ut och festa, vilket självklart gjorde att jag presterade sämre ibland. Också älskade jag hästar med det faktum att man liksom kunde lita på dem, hur töntigt det en låter. Men en häst finns alltid där, den skvallrar inte, utan det står bara där i sin box eller i hagen, och bär dig på ryggen som en sann vän. Även om jag skämms över hur otroligt töntigt det låter så är faktiskt Atty (som min häst kallas) min bästa vän, nog har jag väldigt många vänner men det är ganska så oäkta egentligen. Idag hade Atty fått vila dock, eftersom vi hade en stor hoppträning igår, men jag hade självklart varit ute och fodrat henne, och de andra hästarna som stod inackorderade här. 
Så som för att beskriva mig som person, är jag alltså en nyfylld 18 årig tjej, som är ganska så ''bad girl'' aktig av sig, har inte kanske dendär typiskt söta tjejstilen som min syster utan jag är en lite mer ''rocker'' av mig, jag kan lätt bli lite bitchig och blir väldigt sur om jag inte får som jag vill, jag älskar att festa men jag har också faktiskt någonstans en lite mjukare sida av mig själv, jag har ett stort intresse för hästar och är grym på att rida, om jag får säga det själv. Men jag kanske inte är världens bästa hästskötare egentligen, då jag ibland väljer att dra hem till någon kompis istället, då är det alltid snälla Sophie som får ta hand om Atty. Sophie är väldigt djurtkär av sig, och hon älskar hästar också, hon brukar stå och ''gullinulla'' med Atty istället, men hon gillar däremot inte att rida, inte fort iallafall, utan ska hon rida så ska det vara lugnt. Men djur älskar hon iallafall. Jag är omrking 170 cm lång och har långt, blont hår och klarblåa ögon. Bor här mittute i ingenstans typ, i huset jag bor i finns det massvis med klockor, för att min pappa är urmakare, hur gammalt låter inte det? Massvis av hockeypuckar kryllar det av i huset också, eftersom mamma jobbar på ett ställe där dem tillverkar hockeypuckar. Ja, jag vet inte varför mina föräldrar ska ha så konstiga jobb egentligen. Farsan spelar hockey och Luke ska tydligen också bli hockeyproffs. Jag däremot, drömmer om att....eh jag vet inte, jag är inte den typen som har så stora drömmar eller något, jag tar det som det kommer liksom. Jag är ganska dålig i skolan, mina betyg är ju inte att skryta om direkt, medan Sophie är en liten pluggis med nästan maxbetyg i alla ämnen, hon går dessutom på en finare skola mitt inne i centrala London. Singel har jag varit länge, men jag flirtar väldigt ofta och har en förmåga att ragga upp killar så fort jag har fått lite alkohål i kroppen, men sen blir det aldrig något mer med det. 
''Stephie, you know you talked to Daisy's brother today?'' Säger Luke. Jag hoppar till lite, eftersom jag sitter i mina egna tankar. Menade han dendär killen som försökte inleda en konversation när jag skulle hämta Luke? 
''Yeah..sooo?'' svarar jag. 
''It was Louis, from One Direction'' svarar han. Jag skrattar till lite, han med sin fantasi alltså. 
''You've said it a few times'' svarar jag med himlande ögon. 
''Don't you believe me?'' frågar han lite sorgset. 
''Ofcourse I do'' svarar jag sarkastisk, fast det förstår ju inte han. 

---

Kapitel 3, kommentera gärna ! :) så nu fick ni alltså från lilla Lukes ena syrras perspektiv också ;)

Två veckor senare, Louis' perspektiv.


Jag satt hemma framför tvn och zappade mellan kanalerna. Det kändes skönt att vara hemma igen, vi hade trots allt varit ute på en 2 månaders turné. Jag hade saknat min familj så det var riktigt kul att få se dem igen. 
Daisy babblade på om lilla Luke som jag hade hunnit träffa två gånger. Idag var andra gången jag såg honom. Det gick inte att låta bli att le åt dem två. Tänk så lätt det var när man var liten. ''Hej, har jag chans på dig?'' sen fick man bara ett svar och sen var det inget mer med det. Gjorde någon sedan slut så var det ingen big deal. Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men det var ju så det var. Men det stadiet var över för väldigt längesen för min del. 
Dem var väldigt roliga, just nu var dem ute och höll på med någonting, men dem var samtidigt lite sådär blyga som småbarn är. Dem var som två väldigt bra kompisar till varandra, ja, precis så som det är för alla när dem är små och ''tilsammans'' med någon. Även fast jag älskade mina systrar så var inte att ''sitta barnvakt'' bland det roligaste jag visste, vilket jag blev tvungen att göra just nu. Och nu med ännu en liten småunge, men vad gör man? 
Det vibrerar till i min ficka så jag tar tag i mobilen och kollar, sen suckar jag djupt. Det var inte från hon denhär gången häller, och jag skulle antagligen aldrig få ett sms ifrån hon igen, och det gjorde ont, så sjukt jävla ont. 
Jag ville verkligen ha henne tillbaka, om jag fick önska mig en ända sak så skulle det vara just att få henne tillbaka, min fina Eleanor, som tyvärr inte var min längre. Tänk om det hade varit lika lätt som när man var liten, när ingenting var på riktigt. Jag reser mig upp och går och kollar ut genom fönstret på Daisy och Luke. jag kan inte låta bli att skratta. Tänk att vara 8 år igen, att inte behöva ta ansvar och att bara leka runt, att inte behöva få sitt hjärta brustet och ja..allt detdär.  Det plingar på dörren så jag ropar på Luke, eftersom jag antar att det är hans mamma som kommer för att hämta honom. Men när jag går fram till dörren kan jag direkt se att det inte alls är Lukes mamma som står där. Jag granskar henne noga, hon hade långt, blondt hår, tuffa kläder och klarblåa ögon, hon var väldigtväldigt lik Luke, fast i äldre tjejverision. Jag skakar på huvudet eftersom jag kommer på mig själv att jag har fastnat med blicken - på hennes fina ögon. "I'm here to get Luke." säger hon stöddigt. Jag ropar återigen på Luke som antagligen inte hade hört när jag ropade sist. "Kids these days." Sa jag och skrattade nedlåtande. Hon gav mig en dödande blick och verkade inte visa något intresse för att svara, så jag fortsatte. "Do you like kids?" Hon såg fortfarande lika ointresserad ut och svarade med ett rakt nej. "It seems that they are in a serious relationship." sa jag ironiskt och skrattade. Hon rynkade på ögonbrynen och log snett. "So... What's your name?" "Stephie." Efter det så gav jag upp, det verkade inte som att jag skulle få ut så mycket mer ifrån henne.

Jag stod i matkön och hade nästan kommit fram till salladsbordet. Som vanligt skulle jag inte ta någon sallad, för det är ju så himla äckligt, även fast mamma jämt pratar om hur viktigt det är med grönsaker. Men eftersom mamma inte var här nu så gick det bra att bara gå förbi salladen, lite busig var jag allt. Jag gick snabbt förbi salladsborden och fortsatte vidare till varmrätten som var fish and chips - min favorit. När jag tagit min mat sneglade
jag på honom - Luke, han var ju väldigt söt men tyvärr gick han inte i samma klass som mig, men han var lika gammal och vi hade matte ihop. Han är väldigt duktig på att räkna pluss, själv tycker jag att matte är det svåraste som finns. Men jag skulle nog fråga chans på han nästa lektion eftersom det faktiskt är matte, jag menar..han kan ju inte säga nej, ingen säger nej till mig för att jag är Louis Tomlinsons lillasyster och sen är jag väldigt söt också. 
Jag slog mig ner vid ett bord nära fönstret tillsammans med min tvillingssyter Phoebe och vår bästa vän Greta. Jag tyckte att Greta hade ett väldigt konstigt namn, men hon var iallafall väldigt snäll. Hon hade nydligen flyttat hit till London så hon var inte så jättebra på engelska, men hon hade blivit mycket bättre. Hon var från något land jag inte riktigt visste vad det hette, kanske Sveije eller något sådant. Jag sneglade åt Lukes håll, tänk om han säger nej? 

''Who are you looking at?'' Frågar Phoebe och slår mig lite lätt på armen.

Jag slår henne tillbaka. Greta kollar på oss och suckar och ger oss en ''Sluta med detdär blick.'''
Greta var som den lilla ''mamman'' i vårat lilla gäng. När Phoebe och jag började småbråka så fick hon alltid säga till oss och då slutade vi väldigt snabbt. Jag kollade återigen åt Lukes håll, han var så gullig i sina lilla hängselbyxor. Då slog tanken mig - han har hänglsen, det måste betyda att han är en riktigt bra kille, det brukar ju Louis ha! 

''You're looking at Luke, right?'' Frågar Phoebe och sträcker ut tungan. 
''He's cute'' svarar jag och blir lite röd i ansiktet.. 
''Euuuuw killbacieller'' säger Greta. Jag och Phoebe kollar på henne och nu är det vår tur att sucka. Ibland kunde hon bara säga något på svejska utan att vi hade någon aning om vad. 
''What?'' Frågar Phoebe och kollar strängt på Greta. 
''Nothing'' svarar hon snabbt. 

Vi går och lämnar vår mat och sen börjar vi gå iväg mot mattelektionen. Fast först skulle vi ha en liten rast innan skolklockan skulle ringa in. Jag började bli lite nervös, skulle jag verkligen fråga chans? Först kanske jag måste imponera lite på honom, men hur imponerar man på 8 åriga killar? Vad tänker killar på? Tänker dem på mamma som jag gör? Eller..barbie och sådant? Jag skakar av mig mina tankar, självklart gör dem INTE det, han är en kille ingen tjej. Jag känner mig som ett geni när jag kommer på att killar brukar älska att brumma med leksaksbilar och sådant. Men...jag har ingen leksaksbil, det är bara Louis som har massor av gamla billeksaker. Jag suckar igen. Kiss och bajs brukar ialalfall vara något alla skrattar åt, kanske att jag kan dra ett litet skämt? Jag börjar skratta åt mina tankar, kiss och bajs liksom..hahhaaa! Phoebe och Greta kollar på mig som om jag vore en knäppis, men det kanske jag är. Men att se söt ut och dra ett skämt borde räcka.. För skämt är jag ju väldigt bra på, jag menar...jag är lillasyster till Louis för sjutton, tusentals tjejer i världen tycker att han är rolig, och jag tycker att han är världens bästa brorsa. Jag, Phoebe och Greta går och sätter oss i hallen, Phoebe börjar prata om någon docka som mamma gett henne och Greta pratar på om den rosa hästen hon red i Sverige. Hon hade berättat mycket om Sverige, men jag trodde verkligen inte på detdär. Hästar KAN inte vara rosa, sen hade hon sagt att jultomten hade rosa skägg också, det kan inte heller vara möjligt. Precis när vi sitter där kommer Luke och hans kompis Simon in, och en tjej...en äldre tjej som jag tror är Lukes storasyrra. Jag granskar henne noga, hon såg ut att vara i kanske Louis ålder, hon hade långt blont hår och blåa, tinrande ögon, precis som Luke, hon hade en tröja som såg för kort ut för den slutade över hennes navel, och i naveln hade hon ett smycke. Hon hade svarta jeansshorts och sen en skinnjacka över. Hon var väldigt fin, tänkte jag för mig själv. Så vill jag se ut när jag blir stor! ''Hi'' säger jag till dem. ''Hi'' svarar alla tre i kör, Systern lämnar över någonting till Luke och sen går hon igen. Det dröjer inte lång stund förrän det ringer in och alla samlas i klassrummet. Eftersom det är fredag och båda klasserna har varit så duktiga hela veckan så slipper vi jobba matte och får ha ''roliga timmen'' istället = se på film. Det blir ''The Lion King'' - min favorit. Jag sneglar på Luke under hela filmen, sen bestämmer jag mig för att skriva en lapp, det är nu du gäller! ''Hellu Luke, I think you're swet, do you wannt to be my boifjend?'' [ ] yes [ ] no [ ] may be - send the patch back/Daisy.'' Jag läser igenom det en gång, jag har ingen aning om om jag har stavat rätt eller inte fast egentligen spelar det ingen roll. Jag är 8 år så det gör inget om jag har stavat fel.. Jag smyger försiktigt fram med lappen och lägger den framför honom. Sen kommer jag på det - jag har inte hunnit skoja med honom en eller någonting, jag som är så rolig! Jaja, hoppas han svarar ''yes'' iallafall. Och detdär med att jag är Louis syster vet han nog redan, det vet väll alla på denhär skolan, eftersom jag gärna skryter om det. Han kollar på mig innan han kollar på lappen, sen kollar han på mig igen med ett litet leende, han säger något till Simon sen kommer Simon och lämnar lappen till mig. Jag väcklar försiktigt upp den och ser... att han har svarat ''yes!'' TJOHOOOOOOO jag har en pojkvän!