Två veckor senare, Louis' perspektiv.


Jag satt hemma framför tvn och zappade mellan kanalerna. Det kändes skönt att vara hemma igen, vi hade trots allt varit ute på en 2 månaders turné. Jag hade saknat min familj så det var riktigt kul att få se dem igen. 
Daisy babblade på om lilla Luke som jag hade hunnit träffa två gånger. Idag var andra gången jag såg honom. Det gick inte att låta bli att le åt dem två. Tänk så lätt det var när man var liten. ''Hej, har jag chans på dig?'' sen fick man bara ett svar och sen var det inget mer med det. Gjorde någon sedan slut så var det ingen big deal. Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men det var ju så det var. Men det stadiet var över för väldigt längesen för min del. 
Dem var väldigt roliga, just nu var dem ute och höll på med någonting, men dem var samtidigt lite sådär blyga som småbarn är. Dem var som två väldigt bra kompisar till varandra, ja, precis så som det är för alla när dem är små och ''tilsammans'' med någon. Även fast jag älskade mina systrar så var inte att ''sitta barnvakt'' bland det roligaste jag visste, vilket jag blev tvungen att göra just nu. Och nu med ännu en liten småunge, men vad gör man? 
Det vibrerar till i min ficka så jag tar tag i mobilen och kollar, sen suckar jag djupt. Det var inte från hon denhär gången häller, och jag skulle antagligen aldrig få ett sms ifrån hon igen, och det gjorde ont, så sjukt jävla ont. 
Jag ville verkligen ha henne tillbaka, om jag fick önska mig en ända sak så skulle det vara just att få henne tillbaka, min fina Eleanor, som tyvärr inte var min längre. Tänk om det hade varit lika lätt som när man var liten, när ingenting var på riktigt. Jag reser mig upp och går och kollar ut genom fönstret på Daisy och Luke. jag kan inte låta bli att skratta. Tänk att vara 8 år igen, att inte behöva ta ansvar och att bara leka runt, att inte behöva få sitt hjärta brustet och ja..allt detdär.  Det plingar på dörren så jag ropar på Luke, eftersom jag antar att det är hans mamma som kommer för att hämta honom. Men när jag går fram till dörren kan jag direkt se att det inte alls är Lukes mamma som står där. Jag granskar henne noga, hon hade långt, blondt hår, tuffa kläder och klarblåa ögon, hon var väldigtväldigt lik Luke, fast i äldre tjejverision. Jag skakar på huvudet eftersom jag kommer på mig själv att jag har fastnat med blicken - på hennes fina ögon. "I'm here to get Luke." säger hon stöddigt. Jag ropar återigen på Luke som antagligen inte hade hört när jag ropade sist. "Kids these days." Sa jag och skrattade nedlåtande. Hon gav mig en dödande blick och verkade inte visa något intresse för att svara, så jag fortsatte. "Do you like kids?" Hon såg fortfarande lika ointresserad ut och svarade med ett rakt nej. "It seems that they are in a serious relationship." sa jag ironiskt och skrattade. Hon rynkade på ögonbrynen och log snett. "So... What's your name?" "Stephie." Efter det så gav jag upp, det verkade inte som att jag skulle få ut så mycket mer ifrån henne.